"Skuleberget från norr"

Mina minnesbilder från ombyggnaden av Norrstigen till E-4 över Skuleskogen under åren 1928-31 är starka. I samband med att den nya vägen avvek från den gamla och i vissa sträckor kom att utplåna den, kom ett antal studenter hit till byn för att anteckna namnen på varje bit av Norrstigen. Namnen berättar i regel om vägstumpens plats, särart, ofta med anknytning till föremål i naturen eller händelser, som till exempel Prästgrubban, där en präst enligt sägnen skall kört ihjäl sig ner i ravinen med en skenande häst.

Det finns många fina arbeten, skrifter och reseskildringar om Skuleberget och skogen alltifrån Olaus Magnus Magna Carta till Kerstin Ekmans rövarna i Skuleskogen och Norrstigens milstenar av Göran Ullberg. När nu världsarvet får sin centralpunkt genom det museum, som byggs i kanten av Hovstenssletta, vill jag peka på den kulturbit, som ligger i de gamla namnen på Norrstigen över Skuleskogen, som är ”vår” skog för generationerna från 15-hundratalet här i byn Berg.

Trots kontakt med olika arkiv, har jag inte hittat någon skrift om resultatet av de ovan nämnda studenternas arbete. Inte heller i den litteratur jag äger om Skuleområdet har jag funnit den del jag berör och med bakgrund härav skriver jag ner mina egna uppgifter.

Uppgifterna har jag från min far och mina far och morföräldrar, alla födda på 1850-och 1880-talet med berättandets gåva till barn och barnbarn, nu uppe i en hög. men minnesgod ålder. Jag beskriver Norrstigen från Vibyggerå gamla kyrka upp till sockengränsen mot Nätra och stannar vid den för socknarna gemensamma avrättningsplatsen mitt på skogen.

Så till saken efter en lång inledning.
Norrstigen gick alldeles intill östra gaveln på vår gamla kyrka. Dit hade den kommit genom åkrarna i Sätra till den underbara utsikten över hela bygden, prisad av Franz Mikael Kempe som Norrlands rivieran. Kempe var berest och åkte gärna hästskjuts. Vägen går vidare norrut genom Sätra och nerför den branta Säterbacken, ner till Docksta med gärdsgård utefter vägen och upp till Tavelbacken med en bevarad milsten. Vidare går den över Skarpens öppna åkrar innan den går över Näsån, där det blåser snålt, uppför Näs rena och Bergs rena ”Baschrena” genom Bergstået till Kroken, som i nittio graders vinkel, för den vidare in till skogen. Den går vidare över Mellabacken och Kallkällbacken fram till just den plats där Världsarvsmuseet kommer att byggas och som kommer att ligga i södra delen av Hovstenssletta, den ena delen av mina två ögonstenar.

"Skuleberget från söder"

På Hovstensslettans mitt, den är 150 meter lång, ligger Hovstenen. Den är c:a 2 gånger 3 meter och ligger intill vägen. Den finns i uppsatser av Sven Hiller, 1948 och Herbert Näslund 1945. då man undersökte om det fanns offergropar på stenen och i vilka man säger att groparna var formade av naturen. Någon kommentar om namnet finns inte i uppsatserna. Uppgifterna i uppsatserna har jag erhållit från landsmålsarkivet i Uppsala.

Hovstensslettan ligger rakt inunder Skuleberget och namnet vore säreget om det inte skulle härröra från den sedvanliga tolkningen av kultplats för en bön, innan man går in i den stora skogen. När jag åkte med min far för strax 80-år sedan, berättade han att här brukade man be en bön. Det var också här, som berättelsen, om när prosten Brandell stannade sin häst och lät drängen ställa sig i hans galoscher och se hur smådjävlarna dansade med ungdomarna i lekstugorna, härstammar. Drängen blev frälst från superiet och dansen!

Såsom en intressant del i bedömningen om Skule namnets bakgrund kan anföras, att Hovstenen ligger på 40 meter över havet, stensättningen mitt i Bergs by ligger på 45 meters höjd och att den mesta delen av den odlade marken mellan Dockstafjärden och Norrfjärden då låg under havsytan. Min teori är, att namnet Skule har kommit från den stora sk8lan norr om skogen. Substantivet ”sk8la” betecknar ett område som kan liknas vid en stor tallrik. Utgrävningarna i samband med Bottniabanan, styrker min teori. Om detta mera i en senare uppsats.

Från Hovstensslettan löper Norrstigen över Prästgrubbtået till ravinen och Gropen, där prästen omkom enligt mina sagesmän. Vidare till Sand-Dalsbacken och Brattbacken, den brantaste backen i hela Skuleskogen. Langgränbacken för oss till Bremmerbro backen och Hallrasta. Ovanför bron här över Vedån ligger Bredmyran. Bron ligger ”bredavä” eller ”breme” myran och namnet har assimilerats till Bremmerbromyran.

Hallrasta ligger i ett smalt slåtterområde, slåtteräng, utmed myren och här var rastplats för alla tyngre foror över skogen både norrifrån och från södra delen, som var den brantare delen av skogen och vilade hästarna. Kom man Norrifrån hade man passerat den längre, något mindre krävande delen och vilade hästarna innan de skulle de skulle ta undan ner mot Berg

I norra delen av Hallrasta låg en milsten, som raserades vid den nya vägens tillkomst. Den ligger nu som en stenhög och borde bli återuppbyggd som ett komplement till milstenarna på Tavelbacken och den vackra stenen på Hovstenssletta. Över Bobacken, från vilken vägen till Bergs fäbodar gick, kommer vi upp till Magdbäcktået och över till norr om byn liggande Skulelia.

"Skuleberget 1840"

Meskogstjärna ligger intill socken gränsen mot Nätra och här ligger den för området gemensamma avrättningsplatsen. Petrus Lestadius, präst i Vibyggerå 1837-1841, beskriver i sina memoarer, att han som ung studerande vid en resa till lärdomsstaden, såg en man steglad och hängande i stupstocken.

Den bit av Norrstigen jag beskriver, c:a fem kilometer rymmer mycket av historien, som jag inte tar med i denna lilla uppsats. Kanske kan en stiliserad karta och en liten skrift om människor och händelser, komplettera bilden av mina ögonstenar och ge även den kulturella delen av området ett ansikte.